Talisman

Det är alldeles för sent och vi sitter fortfarande och spelar årets mest tidskrävande julklapp: Talisman. Hela spelet är en perfekt tragedi. Allt man gör leder fram till det oundvikliga slutet att alla dör utom en maktgalning i mitten som orsakar hela eländet. Alternativt, och det är det som håller på att hända i skrivande stund, har två galningar nästan ihjäl varandra i kampen om makten. Men i slutändan blir det ändå en galning som sitter med en krona uppe på en stenpelare och är oerhört mäktig och väldigt, väldigt ensam. Shakespeare hade älskat det.

Innan den lille fete dvärgen tog kål på mig var jag en gammal vitskäggig stackare som döende och rik, men utan användning av pengarna, kravlade omkring i en stenig ödemark på jakt efter en skog. Där hade jag kanske kunnat hitta en och annan trollformel som kanske kanske hade kunnat skjuta upp domedagen lite. Jag hann aldrig fram till skogen.

Men på något sätt var det ändå kul. Det kan ha berott på "gott" sällskap. Nu ska vi sova. Allihopa i samma säng.

Från oss alla, till er alla, en riktigt god jul.

...Endast tomten är vaken

Mer romantiskt än så här kan det väl inte bli. Granarna är tyngda av snö som gnistrar i månskenet och på den lilla gården, omgiven av skog, sköter den lille hustomten sina bestyr.

Något som är så kul med en sån här text som hängt med en hela livet är att man märker att man ständigt kan återupptäcka den. Gåtan som tomten grubblar och grubblar över och som ej kan båtas har jag väl inte funderat så mycket över för sen nu de senaste åren. Tomten är uppenbarligen mycket gammal och har sett släktled komma och gå på gården utan att riktigt veta hur det går till. Gör detta, att tomten inte förstår sig på livet och döden, honom till en sorglig person? Är det tragiskt att han inte är införstådd i det förgängliga i vanliga dödligas tillvaro?

Det tänkte jag nämligen först när vi såg detta klipp på en lektion idag. Och på ett sätt är han ju sorglig. Han är ensam, förstår sig inte på livet och sliter och släpar åt människorna år ut och åt in. Även om de "hålla hans flit i ära" kan han ju inte få någon vidare lön för mödan.

Men ser jag på det enbart på det sättet har jag varit alldeles för subjektiv och inte alls tagit hänsyn till det viktigaste i sammanhanget:

Han är inte människa. Han är tomte.

Alltså: Han är inte ensam. För han har djuren och är som tomte fullständigt nöjd med det.

Kanske förstår han sig inte på livets gåta och grubblar ständigt över den. Men grubblar gör väl också vi människor, och nog oftast betydligt mer än tomten.

Han behöver ingen annan lön för sin möda än lite mat utanför dörren ibland och att se människorna och djuren välmående. Det är allt vad en tomte kan önska sig.

Kanske kan vi faktiskt ta någon lärdom av denna lilla lustiga, mytomspunna varelse. Han nöjer sig med det lilla och gläds åt andras lycka vilket är något jag ibland tycker att man ser alldeles för lite av bland människorna.

En blogg - det var på tiden

Jag har länge tänkt att man kanske borde blogga. Och nu när jag äntligen blivit följare på Görels blogg http://gorelkristinanaslund.blogspot.com/ så blev jag lite inspirerad och tog så slutligen tag i det.

Idag ska vi sjunga in julen i Vintrosa kyrka. Själva julafton närmar sig med stormsteg och jag vet inte riktigt hur jag ska hinna med att städa och köpa julklappar ovanpå allt annat som ständigt tar min tid. Men jag är ändå övertygad om att när dopparedagen är här så kommer julefriden ändå att infinna sig i år igen. Detta år med huset fullt. Jacob och David kommer hit från Gotland på onsdag och på torsdag kommer Wille. Och det får mig åter igen att tänka på den låt jag sjöng i kyrkan på julnatten förra året:

Maybe this Christmas will mean something more
Maybe this year, love will appear
deeper than ever before
And maybe forgiveness will ask us to call
someone we love
someone we've lost
for reasons we can't quite recall
Maybe this Christmas