Bankslarv

Imorgon måste jag för tredje gången inom endast en dryg vecka gå till banken och sitta i ännu en minst tjugo minuter lång kö för att sedan i fem minuter få träffa en fantastisk trevlig banktjänsteman som med all säkerhet kommer att bedyra att allt ska stämma nu. Låt oss bara hoppas ett det stämmer att det stämmer den här gången.

Som ny kund på Swedbank tycker man att man borde bemötas med extra noggrannhet. För de vill väl ändå befästa ett stark förtroende till sina kunder så att de inte smiter iväg någon annan stans? Eller har dom inte någon självbevarelsedrift över huvud taget? Jag börjar undra.

I måndags förra veckan uträttade jag mitt första bankärende på egen hand. Jag fick träffa en glad och stilig ung man som snabbt fixade och förklarade allt det nödvändiga för att kliva in i vuxenvärlden. Jag vandrade glatt ut från den snofsiga byggnaden med en bankdosa i väskan och ett löfte om ett kort på brevlådan på fredagen. Mycket riktigt anlände kortet fyra dagar senare och jag såg nu fram emot fullständig frihet och kontroll över min egen ekonomi. Men det enda som syntes på datorskärmen när jag skulle logga in var den nedslående texten: "Du har inget avtal för internetbank blablabla".

Smått sur återvände jag så till banken idag. En bastand, förtroendeingivande och till synes rekorderlig medelålders dam knapprade lite på sitt tangentbord och sa att nu borde allt vara i sin ordning och skulle det ändå inte fungera var telefonbankens personliga service öppen till 23.00 och problem skulle kunna lösas den vägen.

Att det inte fungerade ikväll heller var nu ingen överraskning men att den utlovade telefonhjälpen inte kunde göra någonting åt det blev lite för mycket. Mitt förtroende för banker är för evigt förstört.

Däremot kunde den slöa rösten på andra sidan luren tala om för mig exakt vad felet var. Lite underligt är det att damen från tidigare idag helt missade det.
Så imorgon måste jag alltså gå dit igen och slarvar dom då också sätter jag inte min fot där igen.

I Örebro får vi varje år med spänning se en julkalender dyka upp bild för bild, dag för dag, i rådhusets fönster. Bilderna är konstverk av lokala konstnärer. I kursen nutida konst fick vi i uppgift att analysera tre av dessa konstverk. Här är ett av mina resultat:

Dina spår och mina spår är spår av livets gång

Josephine Ahlström

Blandteknik, collage, kol, pastellkrita

En björn i ett abstrakt vinterlandskap.

Det måste vara underligt att vakna och märka att hela ens värld är totalt förändrad. Björnar är vanligtvis inte vakna på vintern. De sover lugnt i sitt ide i väntan på våren. Men något, eller någon, har väckt den här björnen. Tänk vad förvånad den måste ha blivit, när den stack ut sin nos i luften och märkte att allt var vitt, tyst och kallt. En skog på vintern är något helt annat än den gröna sommarskogen. Den väcker andra känslor. Så samma känslor som den snötyngda skogen ger mig, får jag av den här bilden.

Vinterskogen är helt tyst. Inga fåglar sjunger. Ingen vind rasslar i lövträdens kronor eller sätter granens barrtunga grenar i gungning. Inga smådjur prasslar på marken. Snön har lagt sitt tunga, tysta täcke över allt. De få djur som ännu är vakna håller sig för det mesta gömda och man ser bara spåren i snön efter dem. Räv, lodjur, hare, varg. Det finns en sorts stilla eftertänksamhet i luften. Där inget rör sig, där snön dämpar allt, lämnas rum för tankar som inte influeras av något annat än vit tystnad.

I detta landskap vandrar förundrad den nyvakna björnen. Han känner inte längre igen sig i sin skog. Bäcken han drack ur är frusen. Blåbärsriset han åt bär ifrån ligger djupt begravt under snön. Villebrådet han jagade har sökt sig till öppnare marker i jakt på föda. I den eftertänksamma tystnaden blir även han tankfull. Han tänker på de år som gått, hur årstider skiftat och satt sina spår. Kanske lägger han också märke till de andra djurens spår i snön då han långsamt vandrar mellan träden och lägger sina egna spår till dem. Dina spår och mina spår är spår av livets gång. Vart man än går i alla årstider sätter man sina spår i sin omgivning, sitt eget liv och andras. Spår av livets gång. Fotspår i snö är tydliga, lätta att följa och förstå. Tills nästa snöfall kommer och allt döljs igen. Den tysta vinterskogen visar allt klarare, men är också snabb att gömma spår för nyfikna ögon. Björnen kommer snart att gå och lägga sig igen och fortsätta sin långa vinterdvala. Ingen kommer någonsin veta att han var vaken. Såvida inte du, eller jag, kommer förbi och ser spåren i snön innan de göms igen. Undrande betraktar vi avtrycken från detta stora djur som man så sällan stöter på och väl aldrig på vintern. Vi vandrar vidare i tystnad och begrundar vad vi sett. Vad var det som väckte björnen? Vad fick honom att avbryta sin sömn? Få lämnas nog oberörda av vinterskogens vita tystnad.

Konsten att städa

Nu bor jag i en trea. Dvs: Jag har fått ansvar för att hålla de tre rum som utgör övervåningens östra sida städade. Detta betyder att jag kan sitta vid mitt skrivbord och faktiskt se hela den yta som jag behöver hålla ren. Jag har  kommit fram till att anledningen till min stora avoghet mot att hålla huset fritt från damm och skräp inte bara grundar sig på ren lathet, utan också på det faktum att det här huset är alldeles för stort för att räknas som en enhet. Är uppdraget städa det här enorma huset ger jag upp nästan upp innan jag börjat. Är det istället städa trean var det plötsligt inte så stort och oöverstigligt. Och voila! Edith städar! Två rum på en kväll och det frivilligt.
Summa summarum: Konsten att städa ligger, i alla fall för mig, i att dela in arbetet i smådelar. Det kan nog för övrigt gälla det mesta. Ingen kan äta en hel elefant men vem som helst kan äta en skiva i taget.