I Örebro får vi varje år med spänning se en julkalender dyka upp bild för bild, dag för dag, i rådhusets fönster. Bilderna är konstverk av lokala konstnärer. I kursen nutida konst fick vi i uppgift att analysera tre av dessa konstverk. Här är ett av mina resultat:

Dina spår och mina spår är spår av livets gång

Josephine Ahlström

Blandteknik, collage, kol, pastellkrita

En björn i ett abstrakt vinterlandskap.

Det måste vara underligt att vakna och märka att hela ens värld är totalt förändrad. Björnar är vanligtvis inte vakna på vintern. De sover lugnt i sitt ide i väntan på våren. Men något, eller någon, har väckt den här björnen. Tänk vad förvånad den måste ha blivit, när den stack ut sin nos i luften och märkte att allt var vitt, tyst och kallt. En skog på vintern är något helt annat än den gröna sommarskogen. Den väcker andra känslor. Så samma känslor som den snötyngda skogen ger mig, får jag av den här bilden.

Vinterskogen är helt tyst. Inga fåglar sjunger. Ingen vind rasslar i lövträdens kronor eller sätter granens barrtunga grenar i gungning. Inga smådjur prasslar på marken. Snön har lagt sitt tunga, tysta täcke över allt. De få djur som ännu är vakna håller sig för det mesta gömda och man ser bara spåren i snön efter dem. Räv, lodjur, hare, varg. Det finns en sorts stilla eftertänksamhet i luften. Där inget rör sig, där snön dämpar allt, lämnas rum för tankar som inte influeras av något annat än vit tystnad.

I detta landskap vandrar förundrad den nyvakna björnen. Han känner inte längre igen sig i sin skog. Bäcken han drack ur är frusen. Blåbärsriset han åt bär ifrån ligger djupt begravt under snön. Villebrådet han jagade har sökt sig till öppnare marker i jakt på föda. I den eftertänksamma tystnaden blir även han tankfull. Han tänker på de år som gått, hur årstider skiftat och satt sina spår. Kanske lägger han också märke till de andra djurens spår i snön då han långsamt vandrar mellan träden och lägger sina egna spår till dem. Dina spår och mina spår är spår av livets gång. Vart man än går i alla årstider sätter man sina spår i sin omgivning, sitt eget liv och andras. Spår av livets gång. Fotspår i snö är tydliga, lätta att följa och förstå. Tills nästa snöfall kommer och allt döljs igen. Den tysta vinterskogen visar allt klarare, men är också snabb att gömma spår för nyfikna ögon. Björnen kommer snart att gå och lägga sig igen och fortsätta sin långa vinterdvala. Ingen kommer någonsin veta att han var vaken. Såvida inte du, eller jag, kommer förbi och ser spåren i snön innan de göms igen. Undrande betraktar vi avtrycken från detta stora djur som man så sällan stöter på och väl aldrig på vintern. Vi vandrar vidare i tystnad och begrundar vad vi sett. Vad var det som väckte björnen? Vad fick honom att avbryta sin sömn? Få lämnas nog oberörda av vinterskogens vita tystnad.