Bankslarv

Imorgon måste jag för tredje gången inom endast en dryg vecka gå till banken och sitta i ännu en minst tjugo minuter lång kö för att sedan i fem minuter få träffa en fantastisk trevlig banktjänsteman som med all säkerhet kommer att bedyra att allt ska stämma nu. Låt oss bara hoppas ett det stämmer att det stämmer den här gången.

Som ny kund på Swedbank tycker man att man borde bemötas med extra noggrannhet. För de vill väl ändå befästa ett stark förtroende till sina kunder så att de inte smiter iväg någon annan stans? Eller har dom inte någon självbevarelsedrift över huvud taget? Jag börjar undra.

I måndags förra veckan uträttade jag mitt första bankärende på egen hand. Jag fick träffa en glad och stilig ung man som snabbt fixade och förklarade allt det nödvändiga för att kliva in i vuxenvärlden. Jag vandrade glatt ut från den snofsiga byggnaden med en bankdosa i väskan och ett löfte om ett kort på brevlådan på fredagen. Mycket riktigt anlände kortet fyra dagar senare och jag såg nu fram emot fullständig frihet och kontroll över min egen ekonomi. Men det enda som syntes på datorskärmen när jag skulle logga in var den nedslående texten: "Du har inget avtal för internetbank blablabla".

Smått sur återvände jag så till banken idag. En bastand, förtroendeingivande och till synes rekorderlig medelålders dam knapprade lite på sitt tangentbord och sa att nu borde allt vara i sin ordning och skulle det ändå inte fungera var telefonbankens personliga service öppen till 23.00 och problem skulle kunna lösas den vägen.

Att det inte fungerade ikväll heller var nu ingen överraskning men att den utlovade telefonhjälpen inte kunde göra någonting åt det blev lite för mycket. Mitt förtroende för banker är för evigt förstört.

Däremot kunde den slöa rösten på andra sidan luren tala om för mig exakt vad felet var. Lite underligt är det att damen från tidigare idag helt missade det.
Så imorgon måste jag alltså gå dit igen och slarvar dom då också sätter jag inte min fot där igen.

I Örebro får vi varje år med spänning se en julkalender dyka upp bild för bild, dag för dag, i rådhusets fönster. Bilderna är konstverk av lokala konstnärer. I kursen nutida konst fick vi i uppgift att analysera tre av dessa konstverk. Här är ett av mina resultat:

Dina spår och mina spår är spår av livets gång

Josephine Ahlström

Blandteknik, collage, kol, pastellkrita

En björn i ett abstrakt vinterlandskap.

Det måste vara underligt att vakna och märka att hela ens värld är totalt förändrad. Björnar är vanligtvis inte vakna på vintern. De sover lugnt i sitt ide i väntan på våren. Men något, eller någon, har väckt den här björnen. Tänk vad förvånad den måste ha blivit, när den stack ut sin nos i luften och märkte att allt var vitt, tyst och kallt. En skog på vintern är något helt annat än den gröna sommarskogen. Den väcker andra känslor. Så samma känslor som den snötyngda skogen ger mig, får jag av den här bilden.

Vinterskogen är helt tyst. Inga fåglar sjunger. Ingen vind rasslar i lövträdens kronor eller sätter granens barrtunga grenar i gungning. Inga smådjur prasslar på marken. Snön har lagt sitt tunga, tysta täcke över allt. De få djur som ännu är vakna håller sig för det mesta gömda och man ser bara spåren i snön efter dem. Räv, lodjur, hare, varg. Det finns en sorts stilla eftertänksamhet i luften. Där inget rör sig, där snön dämpar allt, lämnas rum för tankar som inte influeras av något annat än vit tystnad.

I detta landskap vandrar förundrad den nyvakna björnen. Han känner inte längre igen sig i sin skog. Bäcken han drack ur är frusen. Blåbärsriset han åt bär ifrån ligger djupt begravt under snön. Villebrådet han jagade har sökt sig till öppnare marker i jakt på föda. I den eftertänksamma tystnaden blir även han tankfull. Han tänker på de år som gått, hur årstider skiftat och satt sina spår. Kanske lägger han också märke till de andra djurens spår i snön då han långsamt vandrar mellan träden och lägger sina egna spår till dem. Dina spår och mina spår är spår av livets gång. Vart man än går i alla årstider sätter man sina spår i sin omgivning, sitt eget liv och andras. Spår av livets gång. Fotspår i snö är tydliga, lätta att följa och förstå. Tills nästa snöfall kommer och allt döljs igen. Den tysta vinterskogen visar allt klarare, men är också snabb att gömma spår för nyfikna ögon. Björnen kommer snart att gå och lägga sig igen och fortsätta sin långa vinterdvala. Ingen kommer någonsin veta att han var vaken. Såvida inte du, eller jag, kommer förbi och ser spåren i snön innan de göms igen. Undrande betraktar vi avtrycken från detta stora djur som man så sällan stöter på och väl aldrig på vintern. Vi vandrar vidare i tystnad och begrundar vad vi sett. Vad var det som väckte björnen? Vad fick honom att avbryta sin sömn? Få lämnas nog oberörda av vinterskogens vita tystnad.

Konsten att städa

Nu bor jag i en trea. Dvs: Jag har fått ansvar för att hålla de tre rum som utgör övervåningens östra sida städade. Detta betyder att jag kan sitta vid mitt skrivbord och faktiskt se hela den yta som jag behöver hålla ren. Jag har  kommit fram till att anledningen till min stora avoghet mot att hålla huset fritt från damm och skräp inte bara grundar sig på ren lathet, utan också på det faktum att det här huset är alldeles för stort för att räknas som en enhet. Är uppdraget städa det här enorma huset ger jag upp nästan upp innan jag börjat. Är det istället städa trean var det plötsligt inte så stort och oöverstigligt. Och voila! Edith städar! Två rum på en kväll och det frivilligt.
Summa summarum: Konsten att städa ligger, i alla fall för mig, i att dela in arbetet i smådelar. Det kan nog för övrigt gälla det mesta. Ingen kan äta en hel elefant men vem som helst kan äta en skiva i taget.

Talisman

Det är alldeles för sent och vi sitter fortfarande och spelar årets mest tidskrävande julklapp: Talisman. Hela spelet är en perfekt tragedi. Allt man gör leder fram till det oundvikliga slutet att alla dör utom en maktgalning i mitten som orsakar hela eländet. Alternativt, och det är det som håller på att hända i skrivande stund, har två galningar nästan ihjäl varandra i kampen om makten. Men i slutändan blir det ändå en galning som sitter med en krona uppe på en stenpelare och är oerhört mäktig och väldigt, väldigt ensam. Shakespeare hade älskat det.

Innan den lille fete dvärgen tog kål på mig var jag en gammal vitskäggig stackare som döende och rik, men utan användning av pengarna, kravlade omkring i en stenig ödemark på jakt efter en skog. Där hade jag kanske kunnat hitta en och annan trollformel som kanske kanske hade kunnat skjuta upp domedagen lite. Jag hann aldrig fram till skogen.

Men på något sätt var det ändå kul. Det kan ha berott på "gott" sällskap. Nu ska vi sova. Allihopa i samma säng.

Från oss alla, till er alla, en riktigt god jul.

...Endast tomten är vaken

Mer romantiskt än så här kan det väl inte bli. Granarna är tyngda av snö som gnistrar i månskenet och på den lilla gården, omgiven av skog, sköter den lille hustomten sina bestyr.

Något som är så kul med en sån här text som hängt med en hela livet är att man märker att man ständigt kan återupptäcka den. Gåtan som tomten grubblar och grubblar över och som ej kan båtas har jag väl inte funderat så mycket över för sen nu de senaste åren. Tomten är uppenbarligen mycket gammal och har sett släktled komma och gå på gården utan att riktigt veta hur det går till. Gör detta, att tomten inte förstår sig på livet och döden, honom till en sorglig person? Är det tragiskt att han inte är införstådd i det förgängliga i vanliga dödligas tillvaro?

Det tänkte jag nämligen först när vi såg detta klipp på en lektion idag. Och på ett sätt är han ju sorglig. Han är ensam, förstår sig inte på livet och sliter och släpar åt människorna år ut och åt in. Även om de "hålla hans flit i ära" kan han ju inte få någon vidare lön för mödan.

Men ser jag på det enbart på det sättet har jag varit alldeles för subjektiv och inte alls tagit hänsyn till det viktigaste i sammanhanget:

Han är inte människa. Han är tomte.

Alltså: Han är inte ensam. För han har djuren och är som tomte fullständigt nöjd med det.

Kanske förstår han sig inte på livets gåta och grubblar ständigt över den. Men grubblar gör väl också vi människor, och nog oftast betydligt mer än tomten.

Han behöver ingen annan lön för sin möda än lite mat utanför dörren ibland och att se människorna och djuren välmående. Det är allt vad en tomte kan önska sig.

Kanske kan vi faktiskt ta någon lärdom av denna lilla lustiga, mytomspunna varelse. Han nöjer sig med det lilla och gläds åt andras lycka vilket är något jag ibland tycker att man ser alldeles för lite av bland människorna.

En blogg - det var på tiden

Jag har länge tänkt att man kanske borde blogga. Och nu när jag äntligen blivit följare på Görels blogg http://gorelkristinanaslund.blogspot.com/ så blev jag lite inspirerad och tog så slutligen tag i det.

Idag ska vi sjunga in julen i Vintrosa kyrka. Själva julafton närmar sig med stormsteg och jag vet inte riktigt hur jag ska hinna med att städa och köpa julklappar ovanpå allt annat som ständigt tar min tid. Men jag är ändå övertygad om att när dopparedagen är här så kommer julefriden ändå att infinna sig i år igen. Detta år med huset fullt. Jacob och David kommer hit från Gotland på onsdag och på torsdag kommer Wille. Och det får mig åter igen att tänka på den låt jag sjöng i kyrkan på julnatten förra året:

Maybe this Christmas will mean something more
Maybe this year, love will appear
deeper than ever before
And maybe forgiveness will ask us to call
someone we love
someone we've lost
for reasons we can't quite recall
Maybe this Christmas