Mer romantiskt än så här kan det väl inte bli. Granarna är tyngda av snö som gnistrar i månskenet och på den lilla gården, omgiven av skog, sköter den lille hustomten sina bestyr.
Något som är så kul med en sån här text som hängt med en hela livet är att man märker att man ständigt kan återupptäcka den. Gåtan som tomten grubblar och grubblar över och som ej kan båtas har jag väl inte funderat så mycket över för sen nu de senaste åren. Tomten är uppenbarligen mycket gammal och har sett släktled komma och gå på gården utan att riktigt veta hur det går till. Gör detta, att tomten inte förstår sig på livet och döden, honom till en sorglig person? Är det tragiskt att han inte är införstådd i det förgängliga i vanliga dödligas tillvaro?
Det tänkte jag nämligen först när vi såg detta klipp på en lektion idag. Och på ett sätt är han ju sorglig. Han är ensam, förstår sig inte på livet och sliter och släpar åt människorna år ut och åt in. Även om de "hålla hans flit i ära" kan han ju inte få någon vidare lön för mödan.
Men ser jag på det enbart på det sättet har jag varit alldeles för subjektiv och inte alls tagit hänsyn till det viktigaste i sammanhanget:
Han är inte människa. Han är tomte.
Alltså: Han är inte ensam. För han har djuren och är som tomte fullständigt nöjd med det.
Kanske förstår han sig inte på livets gåta och grubblar ständigt över den. Men grubblar gör väl också vi människor, och nog oftast betydligt mer än tomten.
Han behöver ingen annan lön för sin möda än lite mat utanför dörren ibland och att se människorna och djuren välmående. Det är allt vad en tomte kan önska sig.
Kanske kan vi faktiskt ta någon lärdom av denna lilla lustiga, mytomspunna varelse. Han nöjer sig med det lilla och gläds åt andras lycka vilket är något jag ibland tycker att man ser alldeles för lite av bland människorna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar